Varslet om Jessie (6/12 2000)
blomma Det var natten före min ena katts sista dag i livet, men det visste jag inte då. Jag hade lagt mig för att sova, men som vanligt dröjde det ganska länge. Jag brukar ofta hamna i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet, vilket retar mig en hel del eftersom jag helst vill somna bums. Kan aldrig lära mig att gå och lägga mig i tid. ;=) Bara ett par gånger har jag mediterat (vill gärna börja göra det regelbundet, men det har inte blivit av än) och då hamnar jag i ungefär samma tillstånd, fast lite mer fokuserat.

Hur som helst... just denna natt blev jag plötsligt, mitt emellan sömn och vakenhet, väldigt fokuserad; som om jag mediterade spontant. Jag befann mig i ett totalt mörker där ingenting existerade utom en kvinna med långt mörkt hår, sittande vid ett skrivbord, på något sätt svävande där i mörkret. Hon hade just meddelat mig något, men jag hade inte uppfattat medvetet vad det var. Inom mig visste jag bara att mitt medvetande nu vaknat till mitt i ett virtuellt samtal med henne - ett slags telepatiskt samtal. Hon såg myndig ut, som om hon arbetade med något viktigt där vid skrivbordet, men hon blickade vänligt på mig och visste något som jag inte visste. Vad menades? Jag började tänka mer aktivt, och plötsligt sa någon inre röst i mig till henne: "Jag hinner inte, för nu somnar jag!". Hon nickade förstående, och så sögs jag bakåt i mörkret, ifrån henne. I just det ögonblicket visste jag att hon hette Marie.

Jag vände på mig i sängen, något förvånad. Vad var detta? Varför hade jag tänkt att hon heter Marie? Var detta inte en vanlig, slumpmässig "insomningsbild"?

En stund senare såg jag i samma slags fokuserade mörker mina händer utsträckta, omfamnande en slags "sfär". Jag var otroligt glad över det jag höll om, så kärleksfylld och rik. Min mun log där jag låg. Jag var lycklig, och det var en väldigt stark upplevelse. Nu vaknade mitt intresse för att analysera. Jag tänkte: "Vad är det för en form på det jag håller om?" Nu undersökte jag det noga i tankarna och i bilden. Mina (virtuella) händer kände efter, noga och länge. Det var något fysiskt jag höll om, men ändå var det inte ett dugg fysiskt. Det var som ett tjockt, tredimensionellt V, men ändå inte. Jag såg inget, och kände ingen form, bara att det fanns något stort och viktigt i mina kupade händer. Det var så underligt. Varför kunde jag inte få veta vad det var? Det var som om det fanns en spärr någonstans. Allt var mycket tydligt och fokuserat, men inte när det gällde själva formen på det jag höll om.

Efter en stund lämnade jag denna syn, vände mig om på nytt och kunde inte låta bli att tänka på bilden jag just sett och känt. Undrade om den ville säga mig något. Kunde det vara en skev rektangel jag hållt i, och vad betyder i så fall en sådan symbol? Nej, det var nog ingen skev rektangel. Var den i något särskilt material? Trä? Ek? Jag befann mig plötsligt ute i skogen, på marken. Ansiktet hölls neråt, alldeles nära murriga rönnlöv, röda, rostfärgade och bruna. Det var sen höst och mörk kväll; bara månskenet lyste upp där jag "befann mig". Jag kände doften av mossa och skogens förmultning. Det var närhet till naturen. Vad är det för ett träd, undrade jag, och så föll min blick på stammen. Jag tittade uppåt, uppåt och uppåt där stammen sträckte sig mot himlen. Och så var det över.

Jag vände mig om på nytt, mycket konfunderad. Och plötsligt kände jag en mjuk smekning över hela ansiktet. Ingen iskall hand eller så, inte heller kände jag formen av en mänsklig hand, utan en svag men tydlig känsla av mjuka och långsamma smekningar över precis hela ansiktet, även näsan. Jag log och kände mig väl behandlad. "Tack så mycket, det var snällt", tänkte jag, fastän jag inte visste vad jag egentligen tackade för eller om jag inbillade mig allting. Jag kände mig lite trygg, liksom. Vet inte hur jag ska beskriva det, men sedan somnade jag i alla fall.

Natten efter befann jag mig alltså på djursjukhuset med min sambo och själsfrände till katt, som jag av en slump någon halvtimme tidigare upptäckt inte kunde stå på benen efter en längre tids sjukdom. Vi som två dagar tidigare lyckliga hade trott att hon skulle bli helt frisk snart, för att hon var på gång nu!

Kvinnan som satt vid skrivbordet och hjälpte till med allting när vi kom var hade mörkt hår (fast bara axellångt) och hette Marie. Sedan lämnade hon över till en annan veterinär.

Jag fick lång tid på mig för att bara vara med katten i ensamhet och/eller med sambon, och jag tog verkligen tillvara på tiden genom att kela, mysa och prata mycket med henne. Hon själv orkade inte ens murra, tjata och jama som hon var känd för annars, utan låg bara där, tyst men tacksam över sällskapet. Hon var mycket uttorkad efter täta och kraftiga kräkningar, och hon kunde inte stå på benen för att hon var snurrig och dålig av ammoniakhalten som var så koncentrerad i kroppen. Det var tredje gången hon var här - de andra gångerna hade hon fått dropp och blivit bättre. Nu visste vi att vi inte kunde dra ut på slutet mer, för hon hade fått lida tillräckligt på sistone. Jag var så ledsen för det, men försökte hålla humöret uppe så att hon skulle känna sig lugn och trygg. Jag såg och kände att hon uppskattade mig mycket.

Sedan, i sista minuten innan hon fick sömnmedlet, så ställde hon sig upp, sträckte på sig ordentligt och körde in pannan under min haka. Det måste ha krävts enorm viljestyrka nu när hon var så utmattad och nästan "förlamad". Hon stod så i många, långa och härliga sekunder. "Åh, får jag en kram av dig", upprepade jag och klappade henne under tiden, så otroligt lycklig och tacksam. Den här gesten betyder för en katt att den älskar människan, och att den känner total tillit. Jag kände att hon ville trösta mig och visa sin uppskattning. Det var en sådan fantastisk känsla.

Dagen efter började jag tänka. Den lyckokänsla och extremt starka kärlek jag kände när hon "kramade" mig var nästan densamma som jag hade när jag höll i den där "sfären" natten innan. Och kvinnan som hette Marie... varför hade hon varit med i min syn natten före? Livets höst hade kommit för katten (likt löven som låg och dog i skogen), men kanske hade hennes själ fortsatt upp och ut i alla trädets grenar för att leva vidare....?

Kanske kan detta ge tröst för andra som förlorar sina djur.

Jessie och Tarot (7/12 2000)
Jag plockade fram Tarot-leken en kväll och tänkte på att det hade varit en tuff höst, med bl.a min älskade katt Jessies död, min extremt starka kärlek för henne och funderingarna på det "varsel" jag hade haft natten innan dess.

Hur som helst... jag ville inte fråga något särskilt, utan tänkte bara dra några kort utifrån känslan "Vill leken säga mig något, och i så fall vad?". Jag koncentrerade mig på hur livet varit på sistone. Har förresten upptäckt att de kort som dras vid första frågan i ämnet alltid verkar visa det aktuella tillståndet, nuet, trots att man själv oftast vet hur nuläget är. Det verkar inte som om det går att välja bort det för att istället bara se vad framtiden har att ge - de första korten blir av någon anledning ALLTID en definition av nuet eller det man just har genomlevt.

Jag drog det första kortet som kändes rätt när jag höll handen över det: - Styrkan - Ja, visst har jag fått pröva på min styrka på sistone, av flera skäl.

Jag drog ett kort till som också kändes helt rätt: - Ess i bägare - Det betyder kärlek, hälsa och glädje; att något nytt har satts igång med dessa känslor. Jag kopplade kortet till den starka kärlek jag fick chans att visa Jessie lite extra under hennes sista tid - det största som fyllt mitt medvetande varje dag under hösten, och särskilt hennes sista dygn.

"Varslet" jag hade natten före Jessies död hade olika faser, men starkast var en otroligt kraftig kärlekskänsla. Kärleken symboliserades i det här "varslet" av en sorts energiform (vet inte hur jag annars ska förklara det) som jag kupade mina händer om. Jag kunde inte känna att det hade någon fysisk form, men det ingav en stark kärleksupplevelse. Jag höll händerna om detta som om det vore smalt nedtill och tjockare upptill, och det logiska inom mig undrade om det var ett 3-dimensionellt, tjockt V eller en förvriden rektangel. Det retade mig lite att jag inte kunde få veta vilken form det hade. Detta är lite intressant om man tänker på nästa kort som nu skulle dras:

Nu koncentrerade jag tankarna på Jessie. "Finns hon någonstans, och hur har hon det?" tänkte jag på vinst och förlust. Jag kände på korten. Efter en stund fann jag ett som jag märkte hade med henne att göra, och jag kunde faktiskt inte låta bli att klappa kortets rygg som om det vore Jessies panna. Jag vet att det låter dumt, men det kändes så mjukt och lent, precis som om kortet hade fått päls. "Lilla Jessie", tänkte jag. Och när jag vände på kortet var det: - Stavknekten - som ni ser här under. Det betyder "Du får en hälsning från en vän". Även om jag ännu inte erkänt Tarot-korten som verktyg, så värmde detta ordentligt eftersom jag ju så starkt känt att kortet symboliserade Jessie. Jag blev så glad, samtidigt som jag påmindes om hur mycket jag saknar henne.

Stavknekten i Connolly Tarot Deck När jag sedan hade gått och lagt mig, kom jag plötsligt att tänka på det där kortet igen. Vad var det egentligen som pojken sträckte fram i sin hand? Jag tassade upp för att titta. Men... det var ju en kon! Om man håller den med spetsen nedåt, så är nederdelen smal och den övre delen tjockare, precis som det "obestämda energifältet" jag höll i mina kupade händer under "varslet". Visst är det lustigt, även om det bara är en liten detalj?
Tillbaka