lövIntuitions-dagbok

25 juni 2006

Under en paus när jag övningskörde med min privata mc-handledare, tog vi en kopp kaffe på en mack när jag kände att en förvarning ville mig något. Ja, det känns nästan som om framtiden petar med ett finger på mitt huvud fem minuter innan något särskilt kommer att hända. Nu petade det alltså på mig igen, och jag koncentrerade mig på att försöka se vad som var på gång.

Jag tyckte det kändes lite luddigt, men fick ändå ihop varningen till att något skulle gå "framåt och ihop". Min tolkning blev att någon som skulle komma att köra bredvid mig i en annan fil byter till min fil och prejar mig. Så när vi åkte iväg från macken var jag extra uppmärksam på medtrafikanterna i filerna bredvid (vi körde ut på en fyrfilig väg).

Det visade sig att jag hade tolkat det fel, för rätt som det var höll min kompis på att köra in i min motorcykel bakifrån. Mitt bromsljus för handbromsen funkade nämligen inte! Jag använde inte fotbromsen samtidigt med handbromsen då, så även om den lampan fortfarande funkade fick kompisen en överraskning när jag bromsade lite tidigare än han räknat med inför ett rödljus. Det blev "framåt och ihop" - fast inte helt ihop, som tur är - på ett annat sätt än jag tänkt mig. ;=)

När vi fortfarande var kvar inne på macken var jag lite nyfiken på om situationen jag varnades för skulle utebli om jag struntade i att åka ut i trafiken direkt, som vi hade tänkt. Vi skulle egentligen vara ute på vägarna fem minuter efter varningen, men jag drog ut på tiden och lånade toaletten och sådär, så att vi skulle bli senare. För att se om jag kunde undkomma händelsen. Men det gick ju inte att få facit för den teorin i det här fallet, eftersom vi själva påverkade händelsen så fort jag bromsade och kompisen måste hinna stanna. Och den var oberoende av tiden.

Men eftersom varningarna brukar komma fem minuter i förtid så var det väl ändå den naturliga och förväntade framtiden jag såg, inte den som jag verkligen upplevde. Kanske hade vi hamnat i en annan inbromsningssituation om vi åkt direkt istället för att dra ut på det, och krockat? Man vet aldrig...

Man kan ju påverka framtiden om man känner till i detalj vad som är tänkt att hända, och då förpassas den troliga framtiden till ett möjligt framtidsalternativ vid sidan av den verkliga, nya, framtiden.




2 oktober 2005

En för mig helt okänd kvinna som läst på mina intuitionssidor skrev ett mail och bad mig försöka se var hennes försvunna och ganska dyrbara skor tagit vägen. Jag fick hennes för- och efternamn och fick veta bostadsorten, plus att hon skickade en länk till en webbsida där det fanns bilder på samma typ av skor. Jag fick alltså inte en bild på just hennes skor.

Aldrig att jag trodde det skulle fungera, men jag fick ändå känslan av kontakt med energierna kring just hennes skor, och såg att de låg i en tygpåse nära golvet och nära väggen i en klädkammare eller garderob. Det kändes inte som om de hade använts sedan hon tappade bort dem - ingen annan hade alltså gått ut med dem någonstans. De låg bara där och väntade i tygpåsen, och bredvid den såg jag andra tyger.

Det här stämde visst precis, skorna låg i en tygpåse nära väggen i en klädkammare, ihop med några klädesplagg! Kul!

Jag vet inte om det var en engångsföreteelse, men jag tänker försöka hitta fler försvunna föremål om jag får chansen. Det som är fantastiskt, tycker jag, är att allting på något sätt finns kopplat någonstans i våra gemensamma energifält. Allt som vi gör, tänker och känner registreras hela tiden i någon slags gemensam dimension. Väldigt intressant! Tänk hur världen hade kunnat se ut om vi kände det som om vi faktiskt ÄR ETT med varandra!




19 juli 2005

Tänkte berätta om igår, när jag skulle skriva trafikteoriprovet. Jag hade inte hunnit läsa på en extra gång om vissa saker som jag glömt, så jag tänkte ta med mig böckerna för att bläddra igenom dem på spårvagnen. Precis när jag skulle sticka iväg, kände jag att jag absolut skulle ta med mig öronproppar också.

Jag skakade på huvudet åt mig själv, för det brukar ju vara tyst på sådana där prov. Alla koncentrerar sig och man sitter vid varsin dator i tystnad. Jag kunde inte fatta varför jag kände för att ta med mig öronproppar.

Snabbt plockade jag ändå fram och lade dem i väskan för att åka iväg. Och gissa vad? På spårvagnen fick jag snart användning för dem! ;=) Två fotbollslag som spelar i Gothia Cup var med på vagnen!

Nu tror ni säkert att ungdomarna skrek och väsnades, men det gjorde de inte alls. Värre var det med de medelålders gubbar som var lagledare, de hade tydligen inte fått komma ut i frihet särskilt ofta och var som hysteriskt vilda kalvar med adrenalinöverskott:
HALLÅ PELLE, HUR GÅR DET FÖR DITT LAG??????, ropade en gäll mansröst alldeles bakom mitt vänstra öra till en man som stod alldeles framför mig. Han skrek lika högt och skärande tillbaka, de gastade som riktiga galningar. Stackars ungdomar! ;=)

Och vilken "tur" att jag hade öronpropparna med mig, så jag kunde fatta vad jag läste! Provet gick förresten bra.




11 mars 2005

Jag får väl skriva lite här i intuitionsdagboken, det har liksom glömts bort. Senast jag tänkte på intuitionen var en morgon nyligen när jag ätit frukost på flingor och fil precis som vanligt, och skulle borsta tänderna för att åka till jobbet. Då kom jag på att jag skulle sätta på kaffe först. Ja, fika helt enkelt! Det brukar jag aldrig göra före jobbet annars, men suget blev mig övermäktigt så jag satte på kaffevatten och struntade i att klockan redan var alldeles för mycket. Jag har ju flexibel arbetstid.

När jag tillslut kom fram till spårvagnshållplatsen märkte jag att där stod otroligt mycket folk och väntade i kylan och blåsten. Det kan inte ha kommit någon spårvagn på åtminstone 20 minuter! Vilken "tur" att jag tog det goda kaffet inne i värmen istället! Det var nästan så jag undrade om någon högre makt stimulerat min kaffenerv. ;=)

Ibland när jag ska hem med spårvagnen på kvällen tränar jag intuitionen genom att gissa var alla passagerare ska gå av. På kvällen går de flesta av på mer varierande ställen än på morgonen, då de kanske ska till samma stora arbetsplats, så det är en bra tidpunkt för riktig träning. Det stämmer förvånansvärt bra när jag känner av vem som hör hemma var, än så länge, det blir rätt för ungefär 8 av 10. Men jag har inte övat så här så länge, så statistiken kanske lär ändra på sig åt ena eller andra hållet. ;=) Fast ju mer man tränar desto lättare går det ju för det mesta. Så gissa på!




2 november 2004

Jag skulle just sätta nyckeln i låset till torkrummet nere i tvättstugan när jag kände att oj, nu skulle jag hitta något annorlunda där inne! Lite försiktigt öppnade jag dörren och kikade in, men det var inget konstigt. Ingen tropisk kackerlacka hade flyttat in, inte heller ett gäng får. Dammigt var det på golvet, men inte tillräckligt för att jag skulle ha fått den där "Nu du, nu händer det något" -känslan. Lite besviken över att ha känt fel, hämtade jag sopborsten och gick in för att få undan det värsta från golvet. Just som jag skulle borsta ut det sista och gå ut därifrån, stelnade jag till och frös fast där jag stod.

Precis innanför dörren, en meter upp från golvet i hörnet, satt en jättespindel med ben tjocka som tändstickor. Kroppen var väl en dryg centimeter tjock och mörkbrun. Den såg ut att spana in varje rörelse jag gjorde med ett lyft ögonbryn. Spindlar har ju fyra ögon minst, så den hade kontroll över mig. ;=) Säkert visste den att jag har spindelfobi också. Med stor ansträngning försökte jag göra mig smal och komma ut genom dörren utan att fläkta för mycket så att den skulle känna och kanske hoppa på mig eller börja springa ner mot golvet, men tillräckligt snabbt för att inte behöva bli kvar där inne en sekund längre än nödvändigt.

Frågan var nu... skulle jag inte kunna hänga upp tvätt där på flera månader? Spindlar kan ju sitta länge på en och samma plats. Jag hade sett den ute i svalen under ett par månaders tid innan den kommit in i tvättstugans städskrubb, där den brukat ligga med tre ben utsträckta under dörren sedan några veckor istället. Nu hade den alltså intagit en mer aktiv jaktposition. Om inte annat skulle den kunna följa med ut i något av plaggen som torkades. Hu!!!

Jag funderade ett tag och ringde sedan på en granne för att fråga om de tycker mycket om spindlar. Eller snarare om minigrisar, för det handlade om den storleksklassen. Den store mannen i hushållet tog med sig en liten skyffel och borste och följde med, och så följde en ryslig jakt på spindeln som kom undan ett par gånger. Tillslut hade den skyfflats ut i naturen, och jag kommer att kunna hänga tvätt i torkrummet igen. Men säkert vill även spindeln in i värmen på nytt, så det är bra att ha sin intuition med sig med tvättkorgen.




16 oktober 2004

När jag gick hemma med min feberförkylning, fick jag plötsligt upp ett ord i huvudet ihop med känslan av att det var viktigt. Ordet var kinin. Jag tyckte det var ganska intressant, och kom på att flaskan med Indian Water (Schweppes tonic water) jag hade i kylen innehåller just kinin. För några månader sedan hoppade jag till när jag såg det, eftersom jag mindes att det är giftigt. Jag kom inte ihåg biverkningarna, men att jag för några år sedan läste i en roman om hur några gruvarbetare i England som varit söderut och fått malaria åt det förr. Nyfiken som jag blev av den starka impulsen med ordet, slog jag upp det i en ordbok, och fann förklaringen "febernedsättande". Ha! Det var ju bra! Jag tog ett par glas och kände mig faktiskt mycket bättre. Precis vad jag behövde! :=)




5 oktober 2004

Jag har bestämt mig för att regelbundet försöka sia om framtiden, eller försöka se var saker ligger som kommit bort, utan att använda Tarot-korten som hjälp, för att förbättra intuitionen. Bara för skoj skull. Kanske misslyckas jag helt, men det är inte det som är grejen - det är träningen jag är ute efter.

Om det är någon som vill hjälpa mig experimentera, kan ni väl skicka ett mail? Ni kan fråga om alldagliga saker, bara ni själva bryr er om resultatet - jag vill alltså att ni känner för det ni frågar om. Jag ska göra mitt bästa. Även andra som vill försöka sia kan vara med samtidigt. Jag tänkte att man kan göra så här:

1) Den person som undrar över hur det ska gå i en specifik fråga skickar mig sin fråga.

2) Jag (och kanske fler personer som läser här?) kan försöka sia om svaret. Jag skickar mitt svar till den som ställt frågan, som en lösenordsskyddad fil. Frågeställaren får dock inte lösenordet än, bara tillgång till filen.

3) Den som ställt frågan inväntar hur det verkligen går, i verkligheten. När han eller hon vet hur det gått, skickar han eller hon en lösenordsskyddad fil med facit till mig som siat.

4) När både jag och frågeställaren fått de lösenordsskyddade filerna (och ingen alltså kan fuska) får båda veta respektives lösenord och kan öppna filerna. Nu ser båda två om det siade svaret var detsamma som facit. Detta tycker jag verkar vara en bra övning, så länge frågeställaren är uppriktig i sitt facit.

Vad tror ni?




26 september 2004

Kanske var det för hela tio år sedan som jag läste i en artikel att en kvinnas hund allt som oftast, och med en envis bestämdhet, började trycka nosen mot ett ställe på sin mattes kropp. Det visade sig sedan att hon hade en tumör just där. Jag tyckte det var en fascinerande nyhet, men tydligen har den inte spridit sig till forskarna. Nu tror de sig nämligen ha kommit på något nytt. TT kunde härom dagen meddela följande:

"Brittiska forskare har visat att hundar kan avgöra om en människa har cancer eller inte. Rönen presenteras i medicintidskriften British Medical Journal. Hundar som övat på att känna igen urin från en person med cancer i urinblåsan gav vid examen 41 procent rätta svar."

Sex hundar deltog visst i studien. Jag har funderat lite på det här, och om det hade gått ännu bättre om hundarna fått träffa människorna och inte bara lukta på urinen. Anta att det är något annat än lukt som gör att hundarna kan upptäcka cancer; människornas "energibalans", till exempel. Skulle det inte vara intressant att få reda på om det verkligen är lukten som avslöjar cancern eller ej? Det skulle märkas om hundarna fick träffa de sjuka och liksom känna av hela deras personliga energier - och fick fler rätt än 41 procent. Cancer är ju mest bara celler som växer okontrollerat och fortare än normalt. Hrm... somliga forskare tycks inte vara särskilt intresserade av, eller ta vara på, sina egna resultat...?




12 september 2004

Denna söndag var jag på jobbet några timmar, och när det var dags att gå hem skulle jag som vanligt släcka lamporna i rummet. Då kände jag plötsligt att det inte fanns tid för det. Bråttom, bråttom hade jag,utan att veta varför. Förvånat kände jag efter vad intuitionen ville mig. Den hade redan satt igång kroppen, som automatiskt börjat skynda sig. Eftersom jag inte ville lämna lamporna tända släckte jag dem i alla fall, men i en väldig fart.

"Oj, det är visst en spårvagn på väg in", tänkte jag direkt när känslan kom. Vanligtvis brukar jag aldrig känna så när jag ska hem efter jobbet, för vagnarna går så tätt att det inte spelar någon roll om jag missar någon. Men idag var det söndag, och då kan man få vänta en bra stund på hållplatsen. Jag småsprang hela vägen.

När jag kom runt hörnan mot hållplatsen stod där en spårvagn med dörrarna öppna, och alla som skulle av hade redan vällt ut ur dörrarna. Självklart, tänkte jag - där är den som väntat! Jag hann på sekunden.

Vilken tur, va? Ja, så säger de flesta när de kanske lyckats tima det ena efter det andra. Men man kan alltid lita på att det man känner faktiskt stämmer när man får sådana här ingivelser! När kroppen bara sätter igång och man liksom är helt självklart säker på något - då ÄR det så. Det kan man ha nytta av i sitt vardagsliv, samtidigt som man tränar intuitionen till att bli ännu bättre. Jag tycker det är roligt att följa flödet och se vad som händer. Har nästan slutat förvånas över hur mycket intuitionen vet.




10 september 2004

Idag hände det igen. Jag fick in bilder från en annan människas vardag. På jobbet kom en kollega in från ett ärende efter lunchen, och nästan direkt fick jag en bild av en stor och vit yta. Jag undrade om det var en presenning, men de brukar ju inte vara vita.

Jag fick veta att han just hade varit och tittat på flera byggmarknader efter vita, fyrkantiga skivor i en sorts plastmaterial. Över tre meter stora och väldigt böjliga, men ändå ganska fasta. Han hade bara hittat ljusgrå, så han var lite irriterad över att just vita var så svåra att få tag på.

Jag har känt av energin från andra människor tidigare, som jag berättar om under "Upplevelser" / "Andra människors energier".
Fortsättning