Vi passerade bland annat denna vy i lilla Kattenes. Många av byarna såg på håll ut att passa i vilken gammal saga som helst: "Det var en gång en stad, där kungen..."

Jag provade ett par Moselviner i Bernkastel-Kues, innan vi lämnade dalen. Det var en trivsam korsvirkeshus-stad. Ett rött(!) Moselvin smakade blå druvor, plommon och nötter (med en mustig eftersmak), och ett vitt som skulle vara torrt, men mest verkade sött-halvtorrt, smakade friska gröna äpplen, ungefär som "Granny Smith", samt lite omogna gröna druvor. Väldigt spritsigt, och godare än det låter. ;=)

Här var vi på väg upp från dalen, och lyckades hitta ett ställe att stanna på mellan alla hårnålskurvor. Man ser Piesport, ganska nära Trier, på bilden.

I dessa trakter körde motorcyklisterna som galningar, antagligen smått euforiska över alla häftiga kurvor och välbalanserade vägytor. Man hade satt upp varningsskyltar om att många tvåhjulingar kört av vägen. Lite läskigt var det allt. ;=)

Nästa snabbstopp blev av i Vianden i Luxemburg. Där var det väldigt fint, men invaderat av turister. Det märktes tydligt här eftersom staden är så liten. Jag tog inga bilder, men vi lånade toan och tankade billigt på en mack (tyvärr fick bara 11 liter plats).

Färden gick vidare på fin väg genom landskapet, som började med den lilla byn Tandel. Där betade kor i en minihage alldeles intill barnens gungor, och tvätten hängde på tork strax bredvid den stora gödselstacken. Nästa ort på vägen var Diekirch, men där stannade vi inte.

Nu fick jag lite avsmak för Luxemburg: gillade varken husen eller stämningen i förorten vi tycktes åka igenom på Europavägen. Jag som annars alltid tycker mycket om att "känna av atmosfären" i byggnader kunde inte hitta något liv i de här över huvud taget, hur fina de än tycktes vara på ytan. Det var som om de saknade hjärta, något som nästan alla andra hus faktiskt brukar ha - även de obebodda och ruckliga.

I dessa områden tycktes mig de rikare satsa allting på det egna. "Sköt dig själv och skit i andra", var atmosfären: inga offentliga utsmyckningar, inga onödiga färger eller växter. De fattigare får leva livet så gott det går, tycktes gatorna säga, intuitivt. Husen och villorna var oftast i smutsbeige, smutsvit eller smutsbrun sten eller cement.

Nu stannade vi till i staden Luxembourg för att få något att äta och se oss omkring litegrann. Mina farhågor om att jag inte skulle tycka om platsen besannades, men vi hamnade åtminstone i ett par sevärda kvarter.

Visserligen var det lördagskväll, men det som smög in genom pupillerna var några ungdomar som råkat blanda för många droger och nu försökte dölja det utan att veta hur det skulle gå till. Andra slappade på de mörka klubbarna (coffee-houses?), sittande i öppna fönster våningarna ovanför de ytligt snygga shoppingbutikerna, caféerna och restaurangerna.

Just när vi parkerat MC:n inne i centrum, gick en kille förbi som såg ut att spana efter något lämpligt att köra iväg med. Jag påminde mitt resesällskap om det stora extralåset - paranoid eller ej. ;=) Vi tryckte i oss varsin liten pizza innan vi rusade vidare för att fotografera lite, och sedan måste vi hinna till hotellet ("Formule 1") som vi ringt upp från Tyskland tidigare under dagen, för att slippa mötas av skylten "fullbokat". Vi måste alltid ha god tid på oss för att hinna fram innan klockan 22, eftersom det på något magiskt sätt alltid var avstängt på motorvägarnas avfarter just vid dessa hotell "Formule 1".

Mycket riktigt: först körde vi fel, och när vi sedan nådde rätt avfart var den avstängd. Ersättningsvägarna var dessutom konstigt skyltade - vilken röra! Vi kom fram ändå, men runt halv tio, och då visade det sig att personalen inte alls förstått vår telefonbokning från Tyskland, trots att de hade frågat efter namnet och verifierat det under samtalet. Det lät då som om allt var OK, men nu låtsades de inte om något sådant. "No reservation, no reservation", tjatade den sura medelålders kvinnan vid disken, som kommit till undsättning för den yngre tjejen (som troligen hade tagit vårt telefonsamtal och såg lite skyldig ut, även om hon låtsades oförstående). Hotellet var så fullsatt det kunde bli, så vi fick återigen lägga ut ca 300 kronor mer (totalt) för att bo på annat håll. Denna gång blev det på "Hotell Ibis", som hade rum kvar. Och nu befann vi oss på franskt område, i Yutz utanför Thionville.

Vi fick stanna ganska ofta och äta glass eller svepa en dricka. Glassen är nästan dubbelt så dyr jämfört med hemma. En Magnum-liknande pinnglass kostar närmare 30 kronor, och en bananasplit (om man skulle vilja köpa en sådan på ett café här), går på nästan 60 kronor. En liter mineralvatten kostade närmare 60 kronor på en restaurang. Men vem bryr sig, när tillvaron bränner? Det fläktar ju inte ens när man kör på motorvägarna. När fartvinden piskade lite väl hårt i ansiktet och jag stängde visiret för att få lite ro, kändes det bara efter någon minut som om huvudet gräddades i ugn, med svetten som glasyr. Fräscht, va?

I Frankrike är vägarna sämre än tidigare under resan, men husen är i gengäld betydligt trevligare än i Luxemburg. Landskapen vi passerat idag har också varit vackra: böljande gröna, med serpentinvägar här och där.

Vi stannade till vid en bro i Metz och fotograferade, i närheten av en gammal katedral.

I den här lilla staden slog vi oss ner under ett parasoll för att äta lunch. Jag fick en matig sallad, där en av ingredienserna liknade tunt strimlad vitkål i en lite syrlig men fräsch lag. Det var otroligt gott. Någon som vet vad det kan ha varit?

Mellan Strasbourg och Colmar, i bergen ovanför Selestat (i Alsace-området) ligger en mäktig borg på 755 meters höjd, som vi besökte idag: "Haut-Koenigsbourg".

På väg in för att titta kände man sig bra liten.

Härifrån, vid en glugg i väggen i ett av rummen, svindlade det nästan.

Synd att den storslagna utsikten inte gick att fånga så lätt på bild med digitalkameran.

Nu åkte vi till Colmar för att checka in på "Formule 1", som vi låtit personalen på förra nattens hotell boka rum åt oss på. Ja, man vet ju aldrig annars, vis av erfarenhet... äntligen skulle vi bo som vi hade tänkt.

Glädjen var dock inte lika stor efter duschen. ;=) Duschar och toaletter finns i korridorerna, och de är ungefär som på X2000-tågen - pyttesmå och kokheta! Någon annan hade just blött ner golvet före mig, så att jag fick tråckla av mig kläderna utan att nudda golvet, och när jag var klar och torkat kroppen, och försökte ta på mig kläderna igen, så gick det bara inte. Allting korvade sig, för att kondensvatten lagt sig precis överallt. Jag var nu ännu varmare än när jag gick in. "Konsten är att duscha kallt", sa resesällskapet. Men det är ju det värsta jag vet!

Vi tog hojen till ett område nära centrala Colmar för att äta, helt utsvultna, men nästan allting var stängt. Av någon underlig anledning hittade vi inte själva stadskärnan. Det var som om den sugits upp av ett stort svart hål.

Jag ramlade åtminstone in på ett par vackra gator.

Tillslut fick vi i alla fall vår måltid, nästan svimfärdiga: jag en tortellini med svamp (som smakade stekflott efter en kötträtt, men är man hungrig så är ju allting gott) och en öl. På väg tillbaka till hotellet i mörkret, körde vi mot en större och mörk rondell, och väntade ut en bil som kom väldigt långsamt inne i den. Föraren verkade stressad av att vi väntade in honom, men tillslut kunde vi köra igenom. Ganska snart förstod jag varför bilen hade kört så långsamt: just när vi skulle lämna den oupplysta rondellen, såg jag fem-sex horor som stod runt om, klädda i underkläder och strumpeband. Hrm... tur att de slapp frysa åtminstone; kvällen var ju lika varm som vanligt...

Imorgon ska det visst också bli 35° varmt. Det är otroligt hett på hotellrummet även så här sent på kvällen. När jag skriver med lampan tänd vill jag inte ha fönstret öppet för mycket, eftersom det flyger in en massa insekter, men inatt måste man nog ha det för att hjärnan inte ska koka bort. Undrar hur nära 50° det är i rummet nu...

Så här ser rummet ut. Jag ligger i den övre (varmaste) kojen... och på TV pratar precis alla franska.