Ute på vägarna igen kom vi snart in i ett skogsområde med en knallgrön damm - det var nog det grönaste vatten jag någonsin sett. Vi kunde inte låta bli att stanna för att fotografera.

Jag försökte även ringa Sverige därifrån, via mitt Comviq-kontantkort (för femtioelfte gången), för någon hade sökt mig via ett meddelande som inte gick att lyssna av, så jag hade ingen aning om ifall det var viktigt. Än så länge har jag aldrig lyckats ringa via Comviq från utlandet, trots att de sedan länge gjort reklam för att det går jättefint. Grrr! Jag har köpt Comviq-kontantkort för minst ett par hundra kronor helt i onödan. :=( Vid de här tillfällena stod det inget alls på deras hemsida om att det kostar att aktivera kortet för utlandssamtal, men nu har jag sett att det gör det. Och att man dessutom inte ringer för kontantsumman man redan betalt, utan för lokala kostnader. Rätt dåligt, tycker jag.

Vattnet mynnade ut i slussar längre ner i området vi kom till, men kraftverket var inte igång. På sluttningarna låg många mindre flerfamiljshus som såg väldigt nedgångna ut. Gamla grå stenhus med förfallna fönster. Väldigt fula! Jag hade gärna velat fotografera dem, men det var en så kurvig och smal väg att det inte gick att stanna någonstans. Över huvud taget var byggnaderna mer "fattiga" i de här områdena än de vi nyligen kom från; fula stenhus och ett fuktigt klimat dominerade i Venedigs trakter.

Vi checkade in på ett 2-stjärnigt hotell i Mestre, 10 minuters bussresa från Venedigs centrum (vilken kostade 1 Euro för en enkel tur). De 2 stjärnorna gjorde inte att boendet blev särskilt billigt: 67 Euro utan luftkonditionering per natt gick det på - och vi fick lägga till 5 Euro för att få igång systemet på rummet. Om vi ville ha frukost måste vi lägga ut ytterligare 8 Euro per person och morgon (Euron låg på drygt 9 svenska kronor)! Vi beställde luftkonditionering för att inte koka sönder på rummet, men gick ut i hettan för att handla morgondagens frukost, som vi kunde förvara i minibaren. Som tur var! Men det var väldigt varmt ute. Pust! Med stor möda släpade vi oss fram på de soldränkta och vindstilla trottoarerna, för att leta upp affären. Vi fick gå mycket längre än vi egentligen behövt - för naturligtvis gick vi fel. ;=)

Efter att ha handlat, duschat, tvättat lite (tja, lite och lite... tvättlinan hängde längs hela rummet!) och ätit en enkel smörgås, tog vi bussen in till Venedigs centrum. Det första vi fick syn på där var de obligatoriska åskmolnen som väntade på oss!!!

Venedig var slummigare och skräpigare än jag hade väntat mig. Inte vackert, men fascinerande och intressant. Vi vandrade runt och tog lite bilder. På dessa första ser man hur gammalt och slitet det faktiskt är:

På många gator och i gränderna ligger soppåsar på rader eller i högar utmed husväggarna; de har inga utrymmen för dem. Istället går särskilt utsedd personal runt med kärror för att samla upp de stora sophögarna. "Attention, attention" kan man höra dem ropa för att kunna ta sig fram i trängseln.

Vi åt en enkel men svindyr måltid - jag tog en pastarätt, och så delade vi på mineralvatten och rött vin. På Italiens restauranger tar man ut många avgifter, och på detta simpla ställe kostade en halvliter öl dessutom hela 10.8 Euro!

Ett mycket typiskt inslag i Venedig är butiker/studios som tillverkar och/eller säljer festivalmasker.

De här maskerna kan vara väldigt detaljrika och varierande.

Jag lät mig gärna fångas långa stunder vid skyltfönstren eller inne i de lite drömlika miljöerna.

Här ser vi ett exempel - visst är det ett vackert konstverk, även om det är väldigt pråligt?

Gondolerna var många liksom antalet turister från alla världens håll och kanter. Det var stekhett, och på de många restaurangerna stektes och lagades det all slags mat. Mycket lyxig sådan inberäknat. Det var trångt mellan uteserveringarna och de anställda ville gärna att man skulle äta överallt, förstås. Inte kändes det som Italien, utan mer som en turistmässa... men vyerna var i alla fall intressanta att se, det var så enormt annorlunda mot allt jag tidigare sett.

Här ser man en bild tagen från den gamla linjebåten (den går som buss, fast på vattnet), som vi åkte med en bit på huvudfloden.

Det kostade hela 5 Euro att kliva på båten. Nåja, kul att ha testat den åtminstone, och vi tjänade ca 40 minuter jämfört med om vi hade promenerat samma sträcka i maklig takt. Vi behövde vila fötterna lite, såsom vi gick och gick. ;=) Synd bara att allt är så himla dyrt, ändå! Tar man något att äta och dricka i Venedig, kommer man genast upp i över hundra svenska kronor. De flesta tog 2.5 Euro för en liten burk dricka - både de som sålde över disk och de som serverade! Över 20 svenska kronor, alltså!

Det blev inte alltid så skarpa bilder från båten, men jag fångade i alla fall några färger; som här en knallröd fraktbåt omgiven av färgglada fina hus och den kända Rialto-bron över Canal Grande (huvudkanalen).

Nu befann vi oss på land igen, närmare bestämt på Sankt Markusplatsen. Här ser vi en hörna av det pampiga Dogepalatset.

St Markuskyrkan är också väldigt pampig, och har många arkitektoniska detaljer. Det var långa köer av folk som ville besöka kyrkan inuti, och många av besökarna verkade vara skolklasser.

Suckarnas bro ser vi här:

Duvor fanns det som väntat gott om även den här dagen, och några av de större tvåfotade varelserna lät sig fotograferas i ovanliga poser, ihop med de mindre... jag tror inte värmen var hela anledningen...

Här ser vi detaljer av den vackra Marcuskyrkan:

... och från lite längre håll är den också imponerande, eller hur?

Var det kanske någon som nyfiket undrade vad det är för en folksamling med konstiga hattar nere till vänster i bilden ovan? Här ser man att det bara var ett ställ med kläder.

Dagens måltider bestod bara av en pizza-slice och buljong-grönsakssoppa, förutom frukosten och en grönsakspirog, samt ena halvan av en vaniljbulle som vi köpte på kondis för hela 3.3 Euro!!! Måste väl vara en rekorddyr bulle? När vi fick höra vad de kostade (de såldes i hektopris, så vi visste inte riktigt hur tungt det skulle bli) lämnade vi tillbaka den ena som vi plockat till oss, och konditorn blev minst sagt sur. Hrm... och nu när jag tänker efter, var det förresten inte så himla lite ändå som jag åt idag, även om jag normalt brukar vräka i mig mycket mer. Och det är liksom mest mineralvatten man tänker på i hettan. Pust!

Den här bilden tycker jag är så mjuk på något vis. Kan man kalla det för en loggia till ett antal butiker etc? Taket gillade jag i alla fall skarpt i det ljuset. Och så fanns där förstås en härlig skugga!

Tyst glider de fram på kanalerna, de många gondolerna. Här ser det ganska behagligt ut i gränden, även om huset är ganska nedslitet. Rätt som det är kan man dock hamna i en trafikstockning. Och det är hysteriskt dyrt att ta plats i en gondol, så det avstod vi gärna ifrån. Man såg ju lika bra från land ändå!

De här smala gränderna var vanliga; särskilt om man lämnade områdena som var proppfulla av turister och kom in på gårdarna där venetianerna själva levde och vistades. Men det kunde nästan kännas som om man gjorde intrång på deras privatliv ibland, tyckte jag, bara genom att promenera (utan att titta in i fönstren etc). Jag skulle nog inte stå ut med att leva i ett så turisttätt område.

Nu kan jag ändå inte låta bli att zooma in tvätten - jag tycker den kontrasterar så vackert mot väggen och fönstren...

Kolla in vilket smalt hus - har ni sett något smalare? Fräckt! Undrar hur lägenheterna ser ut! Över huvud taget är jag alltid så nyfiken på hur det ser ut "bakom fasaderna" överallt... vad finns innanför fönstren, hur lever livet och vilka personligheter rumsterar där? Synd att man som vanlig turist nästan aldrig kommer in i vardagslivet på platserna man besöker.

Fler fönster att fantisera kring...

Undrar om detta blir nästa "Lutande tornet", när originalet fallit ihop?

Det var inte många som lade märke till det, men ett par som såg efter vad det var jag fotograferade, utbrast "Kolla vad det lutar!" Visst ser det en aning läskigt ut?

Husen nedanför tornet verkar halvdöda... bor det folk där, tro? Jo, det gör det nog, men det ser inte särskilt inbjudande ut.
 

Husen på bilden här under tyckte jag såg lite hemligt mystiska ut. På något sätt skilde de sig mot de andra kvarteren - och tycktes nästan vara staplade på varandra.

Önskade jag hade med systemkameran med teleobjektiv för att förstärka illusionen, det hade nog blivit en intressant bild.

Visst kan man mycket väl tänka sig ett vitt spöke komma insvävande från höger och flämta förbi nedanför husen, för att sedan försvinna in genom valvet till vänster?

Ett par fasadbilder till:

Ta en titt på den här mojängen (och försök blunda för hur oskarp bilden är - jag ville inte använda blixt och har sedan mixtrat med den i datorn):

På ett hotell där vi tidigare bodde fanns en likadan mojäng i badrummet som här. Där fanns en text på en skylt intill som jag inte förstod, men jag gissade att en fläkt skulle köra igång när man drog i snöret efter att ha duschat. När vi kom hit förstod jag att så var det inte! Nej, här fanns en mycket tydligare beskrivning, i och med skylten med "Emergency", "Alarm" och liknande uttryck. Haha! Det var alltså en sorts olyckslarm...? Jag kom att tänka på hur jag dragit i snöret på det andra stället utan att det hänt något, och biktade mig inför min resekamrat. Då sa han att han också dragit i snöret där, för att se vad som hände. Hrm... de måste vara vana vid knäppa turister, för ingen kom rusande i alla fall. Som tur var! :=)

Väldigt tagna av hettan var det en järnvilja som behövdes för fortsatta promenader. Vi beslöt oss för att leta reda på var konstbiennalen som pågick hölls, men när vi väl fann den hade de just stängt. Otur!

Eftersom festivalmasker och väggprydnader i form av solar och månar var så vanliga, bestämde jag mig för att leta efter en sol som souvenir. Det visade sig vara ett ganska stort projekt. Haha! Var det inte alldeles för dyrt, så dög det inte riktigt. Jag visste vad jag ville ha, för jag hade sett en så fin variant (som dessutom var en aning billigare än vanligt där) på ett ställe, men i vilken av de många butikerna - och på vilken av de hundratals smala gatorna - var det någonstans? Här gick man lätt vilse.

Men jag skulle till varje pris (eh...?) hitta en fin souvenir för ett rimligt pris!!! Jodå, hettan hade nog slagit till en del i förnuftet... i ett skyltfönster såg jag förresten ett exakt likadant glas-schackbräde med glaspjäser som jag själv nyligen hade köpt för ca 200 kronor hemma i Sverige, för nästan tio gånger så mycket i Venedig!

Tillslut fann jag en ganska fin modell av en sol och en måne i intim förening (hrm...) för 18 Euro. Så jag slog till och kunde andas ut - jag fick en souvenir tillslut! ;=) Snart skulle jag inte orka stå på benen över huvud taget, och nästa dag skulle vi lämna Venedig för att påbörja resan hemåt.

Tänk om jag inte hade behövt tänka på våra minimala packnings-möjligheter (eller på priset) - då hade jag nog köpt en stor gyllene sol med spretande mjuka strålar och ett riktigt varmt leende! Men den här lilla varianten på ca 20 cm i diameter är också ett trevligt minne.