Vi passerade gränsen mellan Österrike och Italien och kom fram till Dobbiaco. Här kan man väl säga att Dolomiterna börjar, i gränslandet där tyska nog är lika vanligt som italienska. De är en del av Alperna i Tirolen, och är maffiga grå bergsmassor/kedjor mest bestående av mineralet dolomit men även en hel del kalksten, med inslag av lite rött (magnesium), och med ganska spetsiga toppar.

Så körde vi vidare till Cortina d'Ampezzo, där man haft olympiska vinterspel. På nätet har jag hittat en rätt fin detaljkarta som visar delar av bergsområdena vi körde genom idag. Vi åkte t.ex väg 51 mellan Dobbiaco och Cortina - uppe till höger resp nedåt mitten på kartan - där hårnålskurvorna avlöste varandra.

På ganska låg nivå stannade vi till för att njuta av utsikten på bilden här under.

I ett pass med serpentinvägar blev vi omkörda av tre motorcyklister, som likt många andra körde som galningar. Strax därefter såg vi två av dem stå parkerade intill vägen i en högerkurva, medan den tredje hojen låg några meter ner i en brant sluttning, på andra sidan vägen. Lyset pekade rakt upp i luften. Det verkade nästan som om de "överraskats" (hrm...) av att cyklister befunnit sig på vägen, och inte kunnat hålla sig på rätt sida. Istället för att köra ner cyklisterna tvingades den här mc-föraren kanske väja ner i skogen. Men det är förstås bara spekulationer. Oftast är det i alla fall en fysikalisk omöjlighet att luta hojen såpass mycket att den kan återgå till den egna filen, om man hamnat fel i en så skarp högerkurva i för hög hastighet. Inte kul att möta galningar som dem, men ingen verkade ha skadats allvarligt den här gången.

Här måste jag bara stanna och fotografera det gamla huset vi passerade. Vilka intressanta detaljer! Och vilken skön kontrast mellan stugan och berget bakom! Jag tror jag skulle kunna tillbringa en hel dag med kameran på ett sådant ställe! Härlig rost, och vilka färger mitt i förruttnelsen! :=)

Så åkte vi genom Pocol och passo di Falzarego (2105 m). Här ser man en större del av området på en karta. I Falzarego tog vi liksom många andra motorcyklister (som det kryllade av) kaffepaus, och njöt av naturens mäktighet. En intressant formation i sten, t.ex:


Rullande på två hjul igen såg vi många knallgröna vackra fält sträcka sig upp mot bergens toppar. Det var svårt att fånga på bild hur storslagen och magisk naturen kändes, för landskapet sträckte sig nästan ut i det oändliga, trots bergen runtomkring, så ett suddigt skimmer lade sig över det.

Men, visst får man åtminstone en vag känsla av att vara liten även när man ser bilder på naturens rika variationer?

Det var 39 hårnålskurvor på väg upp mot passo Pordoi (2239 m), och där stod så vackra bergstoppar kallade "Gropo di Sella". Delar av dem syns på bilden här under, men många andra har fångat mycket maffigare vinklar av dem. För att se en hänförande 360-graders panoramabild, klicka på "Sellajoch" under "Dolomiten" i vänstermenyn på den här sidan. Sella-bergen syns även till vänster vid Pordoi på detaljkartan).

Var det 27 hårnålskurvor på väg ner mot Canazei? Ibland blev man nästan lite snurrig. ;=) Vid Predazzo körde vi upp mot passo di Rolle (1958 m) som var pampigt med berg som såg ut som uppsträckta händer. Här var vägarna mycket smala. Och så kom förstås regnet, följt av den sedvanliga åskan. ;=) Dagens sista bild blev denna:

Vi stannade för att äta (för min del trist risotto med champinjoner) och övernatta i San Martino di Castrozza, på det här hotellet.